I synnerhet i formella sammanhang som myndighetstexter och liknande används i dag ofta person med funktionsnedsättning, som i Personer med funktionsnedsättning kan kräva ersättning. Även för specifika nedsättningar är person med vanligt: personer med hörselskada.

Det bottnar i uppfattningen att en del av de människor som har funktionsnedsättningar inte vill benämnas och därmed identifieras efter sin skada eller nedsättning, att man inte är sin funktionsnedsättning utan en vanlig människa som råkar ha en funktionsnedsättning. Det är dock omdiskuterat huruvida person med-konstruktioner som person med hörselskada faktiskt uppfattas som mindre negativa än adjektivkonstruktioner som hörselskadad. Vid tilltal eller omtal gentemot individer kan person med-uttryck ibland också upplevas som distanserande och onödigt abstrakta; de används i första hand övergripande av andra, som läkare och myndigheter, inte av personerna själva.

Flerordsfraser blir dock lätt otympliga, så ibland kan adjektiviska ettordsuttryck vara motiverade: det kan rent språkligt vara enklare att tala om synskadad än om person med synskada (eller synnedsättning). Olika benämningar kan även upplevas som olika känsliga: att benämnas missbrukare kan upplevas som mer stämplande än att benämnas till exempel synskadad, dyslektiker eller rökare. Använd om möjligt de benämningar som personerna och grupperna ifråga själva föredrar, om det går att ta reda på. Annars får man välja ord efter sammanhang och språklig situation.

Några exempel:

Personer med funktionsnedsättning kan få bidrag till bostadsanpassning (myndighetstext)
Funktionsnedsatta får bidrag (kort tidningsrubrik)
Anna är blind sedan födseln medan Nisse är synskadad med väldigt dåligt mörkerseende (tidningsartikel),
Som diabetiker behöver jag ständigt ha koll på mitt blodsocker (tv-intervju).

Läs även: Hur ska man använda orden funktionsnedsättning, funktionshinder och funktionsvariation?