Båda de små orden att och och kan uttalas [å]. Det kan leda till att man får svårt att veta hur det som låter [å] ska skrivas – att eller och?

Det som uttalas [å] som i De kommer att flytta skrivs att före verbets grundform, dess infinitivform: att sitta, att flytta. I andra fall ska det som uttalas [å] skrivas och, som när och fyller funktionen att samordna två led i en mening: korv och bröd; Pappan drog vagnen och dottern sprang bredvid.

Meningar som Han sitter [å] läser skrivs som Han sitter och läser. Den här typen av meningar kallas pseudosamordningar och är vanliga i svenska. När de inleds med ett verb som anger att något börjar, fortsätter, pågår eller slutar får vi meningar av typen Sluta å skrik(a)! Här kan man skriva på två olika sätt. Skriver man med och blir det en pseudosamordning: Sluta och skrik! Två uppmaningsformer sammanfogas då med ett och. Skriver man med att använder man verbets infinitivform: Sluta att skrika! Infinitivmärket att följs då av infinitivformen skrika. I de fall där verbets infinitivform och verbets uppmaningsform råkar sammanfalla (att hoppa, Hoppa!) blir det alltså möjligt att skriva både: Sluta att hoppa! (hoppa står i infinitivform) och: Sluta och hoppa! (hoppa står i uppmaningsform).

En annan typ av fras är också svår, nämligen Vill du vara vänlig [å] stänga fönstret? Här har vi en infinitivform av verbet (stänga). Men denna typ av meningar är samordningar där en verbfras (vara vänlig) samordnas med en annan verbfras (stänga fönstret) och därför skrivs detta [å] som och. Meningen betyder ungefär ’Vill du vara vänlig och vill du stänga fönstret? Efter vill och andra hjälpverb använder vi ju inte heller i andra sammanhang att (Vill du läsa?, inte *Vill du att läsa?).