Språkets struktur, grammatiken, är i grunden ganska logisk och konsekvent uppbyggd, annars skulle den vara svår att lära sig. Det vanligaste sättet att uttrycka att något hände i förfluten tid är att lägga till -ade till en verbstam: hoppa igår blir hoppade, fläta igår blir flätade. Men språket innehåller också en stor mängd mer godtyckliga konventioner, alltså överenskommelser som gäller fastän de inte kan förklaras av någon övergripande regel. Nästan alla ord är konventioner: vi är överens om att en bok är en bok, även om föremålet kunde ha hetat något annat.

Det finns också ord och uttryck som betyder något annat än det man med hjälp av logik eller matematik kan resonera sig fram till. Exempelvis kan en sammansättning verka ologisk om den jämförs med en annan. Om en plåtslagarkurs gör en till plåtslagare, varför blir man inte skrivare av att gå en skrivarkurs? I dessa fall rör det sig om två olika typer av förled: för plåtslagarkursen ägnas förledet åt att beskriva vad man blir efter att ha gått kursen, men för skrivarkursen används förledet för att beskriva den verksamhet man ägnar sig åt under kursen. Ytterligare andra kurser benämns med kunskapsområdet: på en hundkurs blir man inte en hund, utan lär sig om hundar.

Detsamma gäller vissa ord, i synnerhet sådana som rör sig inom matematikens område, där man kanske särskilt gärna hade velat resonera logiskt. Dubbel betyder vanligen att man har två av något. Vad betyder då tredubbel? Betyder det att man har tre dubbletter, alltså sex av något, eller betyder det att man har tre av något? I svenska betyder tredubbel det samma som trefaldig, inte som sexfaldig, och den betydelsen är den enda som tas upp i ordböcker och den helt förhärskande i språket i stort. Konventionen att -dubbel kan betyda -faldig, exempelvis femdubbel i betydelsen femfaldig, är mycket gammal och konstruktionen har funnits i svenskan sedan 1500-talet. Det är alltså en väl etablerad konvention.

Det är alltså en illusion att man skulle kunna räkna ut vad ord och uttryck betyder endast genom logisk slutledning. I stället kräver språklig förmåga att man också vet vilka konventioner som råder, alltså att man vet hur ordet eller uttrycket brukar användas och vad det brukar betyda i givna sammanhang.