Svenskan uttrycker tid genom att tidsböja, eller tempusböja verb i nu-form, det vill säga presens (till exempel gillar) eller då-form, det vill säga preteritum (till exempel gillade).

För händelser som har inträffat tidigare finns två olika sätt att uttrycka dessa beroende på om de relaterar till ett tänkt "nu", eller ett tänkt "då". Följande exempel illustrerar det.

Nu, när jag sitter här och tänker på det, inser jag att jag alltid har gillat fransk film.
Då, när jag satt där och tänkte på det, insåg jag att jag alltid hade gillat fransk film.

Formen har gillat kallas perfekt, och formen hade gillat kallas pluskvamperfekt.

När man skriver en text är grundregeln att man ska hålla sig till en av de tänkta tidpunkterna, alltså antingen ett nu-fokus eller ett då-fokus. Detta kallas tempusharmoni. Om man skriver med ett nu-fokus använder man formerna presens och perfekt, och om man skriver med ett då-fokus använder man formerna preteritum och pluskvamperfekt. Samma text med två olika tänkta fokustider kan då se ut så här:

Det är sent på kvällen, men på fjärde våningen lyser det fortfarande i fönstret. Vid köksbordet sitter en pappa och syr på sin dotters maskeraddräkt. Hon har bett om att få vara en grävling, och därför kämpar pappan med ett svart-vitt påslakan.

Det var sent på kvällen, men på fjärde våningen lyste det fortfarande i fönstret. Vi köksbordet satt en pappa och sydde på sin dotters maskeraddräkt. Hon hade bett om att få vara en grävling, och därför kämpade pappan med ett svart-vitt påslakan.

Ibland frångår man mönstret för tempusharmoni. Det gäller till exempel om man vill skapa en tydlig gräns mellan något som pågick i bakgrunden och en ny, viktig händelse som inträffar i texten. Det kan se ut så här:

Det var sent på kvällen, men på fjärde våningen lyste det fortfarande i fönstret. Vid köksbordet satt en pappa och sydde på sin dotters maskeraddräkt. Så plötsligt står flickan i köksdörren.

Tempusharmonin är också svår att upprätthålla när man talar om förhållanden som fortfarande gäller, men som man berättar om i förfluten tid som i exemplet:

Jag har/hade en moster som är död.

Mosterns död gäller fortfarande och därför väljer vi presens och verbformen är, men frågan är om man kan tänka på en relation med en avliden som aktuell, det vill säga om man kan skriva att man har en avliden moster. Det är egentligen inte en fråga om grammatiska regler, utan en fråga om hur man uppfattar relationen och släktskapet. Gäller detta fortfarande efter döden? I så fall kan man välja har i meningen ovan. Om man däremot anser att relationen inte riktigt gäller efter döden kan man välja hade.