Det uttalas vanligen [ejentlien] eller [ejentligen]. Det första g:et uttalas alltså j, helt enligt svenskans uttalsregler. Det andra g:et försvinner ofta, men inte alltid. Liknande ord, som möjligen och troligen, uttalas vanligtvis också utan g: [möjlien], [trolien].

Även uttalet [ejengklien] förekommer. Hur kan det komma sig att tl blir kl och att n blir ng?

Att tl blir kl beror på att dessa två ljudföljder låter lika. När t och k uttalas var för sig är de lätta att skilja åt, men när de kombineras med l hörs mindre skillnad. Detta beror på att t i tl uttalas med tungan lite längre bak än vanligt, och att k i kl uttalas med tungan lite längre fram än vanligt. Det är inte helt ovanligt att tl och kl förväxlas, både i svenskan och andra språk. Ett annat svenskt ord där tl ibland uttalas kl är kittla, som då alltså blir [tjickla].

När vi pratar delar vi in orden i stavelser, och egentligen blir ejen-tlien eller e-jen-tli-en. Att tl blir kl i egentligen beror troligen också på att vi normalt inte har några stavelser eller ord som börjar på tl i svenskan, men många som börjar på kl. Eftersom tl och kl låter så pass lika ligger det därför nära till hands att uttalet övergår från tl till kl.

Att n blir ng i ejengklien är en följd av att tl blir kl. Det normala i svenskan är att n byter uttal till ng framför k. Vi säger alltså inte [pannkakor] utan [pangkakor], och vi säger inte [en kofta] utan [eng kofta]. Det gör vi automatiskt utan att tänka på det. När tl blivit kl kommer alltså ng-uttalet på köpet, och vi får [ejengklien].

Uttalet av egentligen, liksom av andra ord, kan variera en del mellan olika individer och grupper. Variationen kan också exempelvis ha att göra med om ordet är betonat eller inte, eller vilket socialt sammanhang ordet används i.