En ung och oerfaren person kan kallas både för duvunge och dununge, utan någon betydelseskillnad.

Duvunge är den äldre benämningen av de två, och möjligen anspelar den bildliga betydelsen på att duvan genom århundradena fått symbolisera det oskyldiga. Det första svenska belägget från 1730 talar i alla fall för det: ”Thet var en diefvul, och icke en duf-vnge!” Dununge är en något yngre benämning, belagt första gången 1871. Det är bekant från Selma Lagerlöfs novell ”Dunungen”, som även finns som teaterstycke.