1) Är barnet döpt?
2) Under pompa och ståt döpte kungen i går den nya korvetten
3) Är du döpt till Lotta?
4) Jag döpte min son efter min farfars bror.

Ur begriplighetssynpunkt kan man alltså leva med att döpa dels betyder ’kristna’ (exempel 1), dels ’namnge’ utan någon ceremoni (exempel 3 och 4). I den senare betydelsen står det ofta ihop med till, ibland efter, plus ett egennamn. Exempel 2 ansluter sig till betydelse 1 som en överförd användning.

Den ursprungliga betydelsen av döpa är ’doppa’. (Doppa och döpa är språkhistoriskt sett varianter av samma ord.) Sedan har formen döpa kommit att förknippas just med denna kristna upptagelseceremonin.

Eftersom namngivningsmomentet i ceremonin varit betydelsefullt, så har döpa sedan kommit att användas som synonym till ’namnge’. En annan bidragande orsak är säkert att det i ceremonin ingår en fras som ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den heliga Andes namn”. Samma betydelseutvidgning har motsvarande ord genomgått i andra språk, t.ex. eng. baptize, ty. taufen, da. døbe.

Och det kan tillläggas att även kristna förekommer i betydelsen ’namnge’, och detsamma gäller motsvarande ord i engelskan, christen.

Vissa företrädare för kyrkor ogillar att döpa används om annat än den kristna ceremonin. Men det hjälper föga. Och man kan som sagt konstatera att det inte verkar ställa till med några betydelseproblem. Det verkar inte heller troligt att det skulle innebära att folk skulle hysa ringaktning för den religiösa ceremonin.