Verbet växa har under lång tid haft två supinumformer: den svaga formen växt och den starka formen vuxit. Ingen form är mer korrekt än den andra, och båda är mycket frekventa i bruket.

Från början böjdes ordet starkt i de germanska språken, och så är det fortfarande i tyskan (wachsen-wuchs-gewachsen) och isländskan (vaxa-ox-vaxið). I svenskan övergick det redan under medeltiden till svag böjning i preteritum (växte). Som perfekt participform i betydelsen ’som uppnått en viss ålder och inte längre är barn’ är den starka formen, vuxen, dock den enda form som är möjlig.

Människor säger ibland att de i skolan fått lära sig att man inte ska använda växt om människor. Någon grund för en sådan regel finns dock inte.