I svenskan stavas ordet med k-, alltså konsensus, liksom de flesta andra ord med samma förstavelse: kondens, konkret, konstruktion, kontakt. Men en kortare och ännu bättre anpassad form är konsens, och så hette det tidigare när ordet första gången lånades in i svenskan.

Konsensus har n-genus. Det heter alltså konsensusen, ingen konsensus. Läs mer om lånord och deras böjningsformer här.

Ordet kommer från latin och betyder ’samstämmighet’. Detta lånord var länge bortglömt i svenskan, men så lånades det in på nytt via engelskan, där det stavas consensus. Därför blir många osäkra på stavningen.

Ibland stöter man på en stavning med c i andra stavelsen. Konsensus är dock sammansatt med det latinska ordet sensus ’känsla, sinne; förstånd’ och inte census ’värdering; folkräkning’. Så ordet stavas med s i andra stavelsen.