Blå- fungerar i detta ord förstärkande: att blåneka innebär att man kraftigt och envist förnekar något, ofta mot starka bevis eller mot bättre vetande. Det första belägget på blåneka i svenskan är från 1913. 

Det finns fler ord där blå- används som förstärkningsled, blåfrusen, blådåre och blåköra. I det första exemplet är kopplingen till färgen blå tämligen tydlig: är man blåfrusen har huden blivit så pass nedkyld att den antagit en blåaktig färgnyans. I de två andra exemplen är det svårare att se kopplingen till just färgen blå.

Man kan spekulera i om blåneka också kan knytas till färgen. Redan 1916 lade språk- och stilforskaren Jöran Sahlgren fram en tanke om att bakom ordet ”ligger möjligen föreställningen om en person som av ansträngning blivit blå i ansiktet”. Sahlgren hämtar ett exempel från Frank Hellers äventyrsroman Yussuf Khans giftermål: Sen får hans höghet protestera sig blå, men det blir inte mer europasejour för honom.

Slutligen kan man konstatera att blå- fortsätter att vara produktivt som förstärkningsled; två nyare exempel är verben blåljuga och blåvägra.