I grunden betyder själv ’utan någon annans hjälp’ och ensam ’utan någons sällskap’. Betydelserna ligger ganska nära varandra, och den exakta innebörden brukar framgå av sammanhanget. Vår rekommendation är att hålla fast vid grundbetydelserna i mer formella texter.

Idag används själv ofta med en utvidgad och positivt laddad innebörd, ’ensam och självständig’, det vill säga ensam i betydelsen att man ’klarar sig själv’: Sara gillar att bo själv.

Samtidigt har ensam fått en snävare och mer negativt laddad betydelse av att vara ’ofrivilligt ensam; känna sig övergiven’.

Kanske hör den positiva laddningen av själv och den negativa laddningen av ensam ihop med ett individualistiskt ideal där självständighet blivit något eftersträvansvärt medan ensamhet är något man vill undvika.

Ibland kan tvetydighet uppstå. I en mening som Kalle fick äta själv är det osäkert om Kalle åt utan sällskap eller om han kan äta utan hjälp. Om det är den förstnämnda betydelsen som avses bör man helst använda ensam.

De här betydelseglidningarna pågår just nu och bruket har inte stabiliserats. Det märks genom att själv och ensam i betydelsen ’utan sällskap’ används olika frekvent i olika texttyper. I mer talspråksnära texter är själv vanligare än ensam i betydelsen ’utan sällskap’. Det motsatta råder i standardskriftsnära texter där ensam används oftare med denna innebörd.