Brink betyder ’kort brant backe, ofta vid strand’. Det förekommer också som efterled: strandbrink, åsbrink, älvbrink. Dessutom kan det förekomma i gatunamn som Storkyrkobrinken.

Det antas att ordet lånades in i svenskan under fornsvensk tid från lågtyskan; grundbetydelsen är ’rand; kant’. Det finns också en mera nordisk form av detta ord med långt /k/ i stället för /nk/. I svenskan lever detta mest kvar i ortnamn, som t.ex. Bräcke. Brink finns kvar i tyskan, fast betydelsen har ändrats till ’sumpig gräsmark’.