De flesta texter och dokument klarar sig utan avstavning, särskilt om man har ojämn högermarginal. Webbtexter bör t.ex. alltid ha ojämn högermarginal. Avstava där endast mycket långa uttryck som annars skulle ge stora gluggar i texten.

Formgivna tryckta texter med rak högermarginal, liksom text satt i spalter, måste dock ofta avstavas för att ordmellanrummen inte ska bli för stora. Eftersom avstavningar gör en text svårare att läsa, bör man begränsa deras antal och undvika mer än tre avstavade rader i sträck.

Det finns två olika principer för avstavning, som båda måste användas när man avstavar. Ordledsprincipen tar hänsyn till ordets uppbyggnad i ordled (stol-ar) medan stavelseprincipen (även kallad enkonsonantsprincipen) följer ordets uttal i stavelser (sto-lar). Man kan välja fritt mellan dem och t.ex. låta utrymmet på raden avgöra (pojk-ar eller poj-kar, bus-ig eller bu-sig). I många fall leder principerna till samma resultat (spel-ning).

Oavsett princip finns det några allmänna krav på avstavningar:
a) Både det som står före och efter bindestrecket måste innehålla minst en stavelse. Avstavningar som medicin-sk, bygg-d och skriv-s ska alltså alltid undvikas, trots att det som står efter bindestrecket kan ses som ett eget ordled.
b) Lämna inte en bokstav ensam vid avstavning. Man vinner väldigt lite utrymme och det gör texten svårläst och grafiskt oestetisk. Det gäller tydligast korta tvåstaviga ord: undvik avstavningar som ä-ta, ä-ven och ät-a, sjung-a. Vid avstavning av sammansättningar och avledningar kan till nöds en bokstav stå ensam på en rad: e-post, o-typisk, i-hålig, skärgårds-ö.
c) Undvik svårtolkade eller olämpliga uppdelningar som tran-sporter och urin-vånare.